The following work is a part of a wide variety of school- and personal projects. Some are unofficial commercials, some are posters, some are photographies. There's even an article for my hometown newspaper somewhere in there. All are made completely, or in part, by me. This body of work shows my proficiencies in editing, filming, photography, writing, illustration and concept design.

 

Alla vill studera utomlands, men ingen vill vara en utbytesstudent. Termen har blivit synonym med turist. Borttappad nykomling. Lättpåverkad, korkad och naiv.

 

Kanske om orten var något präktigt, likt “London Calling”London, hade denna stämpel varit värt mödan. Men så hamnade jag och min andra hälft i Bradford. En stad som ingen någonsin hört talas om, helt enkelt eftersom ingen Bradfordbo någonsin velat erkänna sin hemort.

 

Det var här vi tog oss an titeln “utbytesstudenter” i September i år. Hittills känner jag mer än någonsin en pulserande empati för borttappade nykomlingar världen över. För nu vet jag hur det känns.

 

Att vakna upp i en konstigt obekväm säng och plötsligt inse att man kommer vakna upp i denna

obekväma säng varje morgon ett halvår framåt. Att inte kunna andas ordentligt i en ny, främmande luft, fylld med kemikalier ens kropp aldrig bearbetat förut. Att alltid behöva använda frågande småord, och därmed konstant känna en underliggande förvirring i vardagen. Att stå ut med att vissa restauranger inte har kaffe, bara te.

 

Ibland försöker jag tänka mig att Bradford är som Englands alldeles egna version av Östersund. Faktiskt finns vissa likheter. Man kommer ingenstans i den här staden utan att vandra upp för smärtsamt branta uppförsbackar. Lyckligtvis slipper jag isen, och den medföljande årliga traditionen att bryta samtliga armar och ben.

 

Istället får jag Bradfordväder, där världens alla väderlekar kan upplevas under loppet av en dag. Min mor sa ju alltid, att jag skulle klä mig för vädret, men här får jag faktiskt chansa och hoppas på det bästa. Vanligtvis slutar det ändå med att jag varsamt får separera dyngsura jeans från mina iskalla, svenska ben. Huttrandes.

 

Mitt hår har under dessa månader ännu inte torkat.

 

Hittills har jag lärt mig följande regler för att undvika pinsamma situationer:

 

1. Krogarna har inte garderober, och ingen vill dansa i ytterkläder. Därmed får man lära sig att

vandra runt i fem grader och regn med klänning och klackar. Det är bara så.

 

2. Beställer man något på en restaurang medföljer med störst sannolikhet strips, oavsett order.

Paj med strips. Pizza med strips. Potatisbakelse med strips. Pasta med strips. Strips med

strips.

 

3. England, enligt engelsmän, tillhör inte Europa. Det tillhör Storbritannien.

 

Alla städer har någon slags charm och skönhet, antingen funnen i sant behag, så som Göteborgs mjuka småstadsbök, eller i den Bradfordianska motsatsen. Bradfords gator tar ingen hand om. De är skamlöst smutsiga och prydda av gamla, upprivna krogaffischer. I detta finns en annan typ av skönhet, baserad på historia istället för design. Eller så är det bara så dystert som det ser ut.

 

Skillnaden mellan den nybyggda stadsteatern, och den bortglömda ruinen av biografen bredvid

kan ses som början av ett tema.

 

Runt 20 procent av alla byggnader i Bradford står tomma, utan planer på ombyggnad. Dess framsidor pryds antingen av fallerande neonskyltar eller uppspikade brädor, som för att påminna de förbigående stadsborna om fattigdomen som knackar på dörren.

 

Här bor alltså vi, tryggt bortfösta från mörkret, på ett käckt nybyggt studentområde kallat “The

Green”. Namnet syftar på en mer miljösympatisk livsstil, eller bokstavligt talat: den uppmuntrande färgen på fasaderna. 

 

Alla sopor hamnar ändå i samma container, vilket förklarades med: “vi anställer gymnasieelever

för att sortera soporna igen”. Hur detta kan tänkas vara en bra idé har jag svårt att svara på.

 

Jag trivs ändå i mitt minimala rum, trots klaustrofobi. Det tillhör ju studentlivet, likaså huvudvärk

och en tvivelaktig mängd näring.

 

En typisk dag som denna blir det pasta med pesto till middag för hela boendet. Igen. Jag bor i en liberal typ av studentkorridor där bestick och stekpannor alltid försvinner i cykler, och ölburkar blivit en sådan stapelvara i möblemanget att de används som kavlar under bullbak. Inte för att det bakas så många bullar. Ingredienserna heter fel, och måtten mäter konstigt.

 

Mina grannar är från Tyskland, Italien och Tjeckien, och kallar mig och pojkvännen för “Swedish

House Mafia”. Egentligen har vi ingenting gemensamt, vilket är varför alla gemensamma middagar blir så stela tills det billiga vinet tas fram. Den blyga tjeckiskan visar ofta en sorgsen irritation över höga priser på stadens restauranger, medan vi svenskar tyst njuter av möjligheten att köpa en hel måltid för ynka femtio kronor.

Italienskan pluggar, äter, sover och ser film ute i köket, medan vi svenskar undviker detta publika rum så mycket som möjligt. Tysken är mest bara arg.

 

Jag fascineras ofta av hur olika våra upplevelser är, och hur olika vi är som utbytesstudenter,

trots likvärdig naivitet och lättpåverkan. En österrikisk tjej utropade glatt hur hon trivdes här i Bradford, och förstod inte alls min plötsliga blick av skräckblandad förtjusning.

 

Vissa åker utomlands för att finna det nya, spännande jaget, medan andra åker bort för att äntligen finna det oersättliga i det man redan har (ursäkta smöret). 

 

Bradford har något. Kanske till och med någon slags bäcksvart charm. Men jag saknar sopsortering och lösviktspotatis. Jag vill andas frisk luft och försöka dra fingrarna genom stelfruset hår. Jag har inte ens något emot att betala för en skrämmande dyr och halvtaskig buffé, så länge

kaffet efter maten ingår.

 

Jag saknar Sverige. Men ändock måste jag erkänna att jag finner något ytterst härligt i att åka utomlands och vara bitter ett tag. 

 

Oavsett kommer det lyckliga slutet senare, då jag får sätta mig ned i ett iskallt radhus och dricka

blaskigt snabbkaffe med familjen.

 

Tills dess blir det pasta, pesto och strips i regnet.

 

På återseende.